Mossor i Yngeredsfors                             Söndagen den 19 april 2009

En mulen morgon ger en klar dag, brukade min farmor säga. Hon hade oftast rätt i sina utsagor och så även denna aprilsöndag. När tjugo mossvänner samlas kl.10 på parkeringsplatsen vid Ekomuseum; Yngeredsfors före detta vattenkraftverk (färdigt 1907, rivet 1964), luckras molntäcket upp och solens värmande strålar kombinerat med rödhakarnas tillrande toner föhöjer välbefinnandet.

I sedvanligt mosstempo, dvs adagio, vandrar vi genom lövblandskogen mot den gamla kraftverksplatsen. Vi jämför två mycket vanliga men snarlika mossor, som pedagogiskt nog har valt samma stubbe som underlag. Den gulbrungröna cypressflätan och den, särskilt i den rådande torkan, vitgröna plattflätan. Den första är mycket vanlig i större delen av landet medan den senare endast finns i sydvästra Sverige. En vårtbjörksstam får illustrera uttrycket fattigbark. Endast ett fåtal mossor klarar näringsbristen och det låga pH-värdet på stammar av björk, klibbal och barrträd. På just denna stam hittar vi kvastmossa, stubbkvastmossa och tät fransmossa – en mycket typisk trojka på fattigbark.

I ett närbeläget dike ser vi svällande, toppiga tuvor av fransvitmossa, en mycket spenslig, rent grön vitmossa med stor, ljus stamknopp högst upp. Även sumpvitmossa och hornvitmossa finns i närheten. Lite längre fram är ekarnas nedre delar försedda med stamvärmare av fällmossa i tjocka sjok (bild 1). Att denna art stortrivs här ser vi också av att den är försedd med sporkapslar. En lönn har bytt ut fällmossan mot den rödbruna levermossan klippfrullania (bild 2) och som så ofta i områden med hög luftfuktighet har denna sällskap av mussellav (rödlistad, NT), mycket karakteristisk med sina små, gråblå musselliknande bålar. Gnejsblocken mellan träden är täckta av mossor i ständig envig om utrymme och ljus. De mest iögonenfallande är västlig hakmossa (bild 3), skogsbjörnmossa och mussvansmossa.

På den mäktiga, av block från trakten, murade dammvallen (bild 4) har några i Halland mycket sällsynta, kalkkrävande mossor funnit lämpligt underlag. Här finns rikligt med kortbladig kalkmossa (bild 5), så vitt jag vet artens enda växtplats i vårt på naturliga kalkförekomster så fattiga landskap. På den östra, lite skuggigare delen av muren växer kruskalkmossa (bild 6)och stor klockmossa samt den lite vanligare röd fotmossa. Medan vi studerar dessa sällsyntheter kommer dagens stora överraskning. Richard Åkesson från Höganäs håller fram en skifferbit med en vidhäftande, ytterst liten mossa med kommentaren: ”Den här ser ut som klängmossa”.

Fällmossa
1. Fällmossa på ekstam. 


Västlig hakmossa
2. Klippfrullania på lönnstam. Mossan sprayad med vatten.

Klippfrullania
3. Västlig hakmossa på block.

Dammvallen med några av deltagarna
4. Dammvallen med några av deltagarna.

Jag ”luppar” den och kan inte annat än instämma. Richard har dessutom stor erfarenhet av arten från Kullaberg, där han mossinventerar. Men eftersom klängmossa är en stor raritet i Halland, endast två tidigare fynd, gör vi inget väsen av upptäckten utan bestämmer att vi vill granska mossan i mikroskop innan vi avslöjar något. Men väl hemma står det alldeles klart att det är klängmossa. Och därmed ännu en kalkgynnad art. Här bör också nämnas att strålblommossa, murblommossa och röd blommossa trivs med kalkrikedomen på dammvallen men i den rådande torkan är de nästan helt svarta och svåra att särskilja. På klipporna vid åstranden nedanför dammöppningen såg jag under förexkursionen i början av april även älvblommossa, men nu kan jag inte återfinna den. Däremot får åtminstone några deltagare se krokspjutmossa och sipperblindia just i denna del av området.

Hög tid för en halvtimmes kaffepaus och allmänt mossminglande.

Under lunchpausen upptäcker Örjan Fritz ett stjärtmespar med heminredningsbestyr och på återvandringen lyckliggör han oss med en försiktig visning. I en lövträdsklyka på någon meters höjd sitter en fantastisk korg med lavtäckta mossväggar och en rund entré snett uppifrån. För många av oss är nog detta första gången vi står inför ett sådant mästerverk (bild 7).

Men åter till mossorna. På en nedfallen, smal lövträdsgren sitter en hel rad av mosskuddar med krusiga blad och uppstickande kapslar med mycket håriga mössor – krusig ulota (bild 8). En mossa som mycket gärna slår sig ner på smala lövträdsgrenar. På ett generatorfundament av silikatblock, men nedanför en liten klump murbruk, har guldlockmossan hittat de rätta betingelsena för att trivas. Här studerar vi också trubbfjädermossa och lundpraktmossa, båda med kapslar. Nere vid Ätrastranden, en biotop som störs av is och högvatten, finns på både sand och förna ganska stora, trassliga vävar av brynia. Mossan har sitt namn efter den norske läkaren och botanisten Nils Bryhn (1854 – 1916). En rödlistad (VU) art med västlig utbredning och en halländsk ansvarsart. Den är funnen dels utmed flera av de halländska åarna, Lagan, Fylleån, Nissan, Suseån och Ätran, dels i anslutning till några småbäckar med källflöden. I strandbrinken kan vi också identifiera två fickmossor, stor fickmossa och bräkenfickmossa. Dagens sista mossa blir ännu en kalkgynnad sådan, kalkkammossa, helt täckande några smärre block som översvämmas vid högvatten.

Klockan 13 är vi åter på P-platsen.

Kjell Georgsson

Samtliga foton:  Bruno Toftgård

Kortbladig kalkmossa
5. Kortbladig kalkmossa på murbruk. Mossan sprayad med vatten.

Kruskalkmossa
6. Kruskalkmossa på dammvallen.

Stjärtmesbo
7. Stjärtmesbo.

Krusig ulota
8. Krusig ulota.